Maria
Sorg? Vad är det? Men jag har ingen som dött! Jag har väl inget att känna sorg över!
Om man känner efter så väcker ordet sorg många olika känslor. Även många tankar på olika saker, dyker upp. Den första, tror jag, handlar om döden. Men känner man efter ett tag till så kommer andra känslor och tankar. För vi kan känna sorg för många olika saker. En förlorad barndom, en besvärlig skoltid, en kär vän som försvunnit ur ens liv, ett älskat jobb som tog slut… Listan kan göras lång och känslorna blir många och tankarna också. Jag upplever att det väcker en känsla av skuld. Jag som har det så bra vad har jag att känna sorg över?
För mig var det så att jag inte ville kännas vid sorgen. Ingen hade ju dött, vad hade jag att sörja? Så var det till sorgen blev så stor att den hotade att förgöra mig. Någonstans inom mig hade jag nog förstått att något var fel, en känsla i magen, men känslor var så farliga att jag inte vågade. Tillslut kände jag inget alls. Var övertygad om att jag var oförmögen att känna, en människa utan känslor.
Att förtränga alla sina känslor kräver en enorm energi, så min energi tog slut. Jag var en snygg, slimmad sportbil med hög prestanda, men vad hjälper det när man står på motorvägen med soppatorsk. Så kändes det när utmattningsdepressionen slog till. Jag förlorade ett äktenskap och ett älskat jobb och fick ännu mer att känna sorg över och förtränga.
Jag gick några år till en psykolog som hjälpte mig att förstå att jag visst känner och vi kom också fram till vad sorgen kom ifrån, sorgens rot. Sedan kom vi inte längre. Vad jag kunde göra åt sorgen, det hade hon inget svar på.
Hos psykologen såg jag ett stort dike, vattnet i diket var sorgen. Jag behövde ta mig igenom och över. Jag kände det som om jag skulle drunkna om jag klev i och försökte men då insåg jag att jag är både simkunnig och kan flyta. Det var den första lättnaden. Jag skulle inte drunkna! Att flyta har den fördelen att du slipper se skiten, du vänder den ryggen och blickar mot himmelen. Men skiten finns kvar. Då träffade jag på sorgbearbetning.
Sorgbearbetningen har hjälpt mig att våga titta på innehållet i diket och dessutom har jag hittat proppen. Jag har tömt diket. Det som finns kvar är små rännilar på botten. Visst rinner det ner lite nytt mest hela tiden, men jag har nu modet att se och vet hur jag kan hålla avloppet öppet. Jag har fått redskap!
Hos Ylva har jag mött en varm och kärleksfull person som med styrka och varsamhet hjälpt mig och gett mig redskapen att våga be om ursäkt för det jag känt skuld och förlåta det som gett mig sorg. Hon är, som hon själv säger, ETT STORT HJÄRTA MED ÖRON!
Jag rekommenderar varmt och av hela mitt hjärta, Ylva och sorgbearbetning
Om man känner efter så väcker ordet sorg många olika känslor. Även många tankar på olika saker, dyker upp. Den första, tror jag, handlar om döden. Men känner man efter ett tag till så kommer andra känslor och tankar. För vi kan känna sorg för många olika saker. En förlorad barndom, en besvärlig skoltid, en kär vän som försvunnit ur ens liv, ett älskat jobb som tog slut… Listan kan göras lång och känslorna blir många och tankarna också. Jag upplever att det väcker en känsla av skuld. Jag som har det så bra vad har jag att känna sorg över?
För mig var det så att jag inte ville kännas vid sorgen. Ingen hade ju dött, vad hade jag att sörja? Så var det till sorgen blev så stor att den hotade att förgöra mig. Någonstans inom mig hade jag nog förstått att något var fel, en känsla i magen, men känslor var så farliga att jag inte vågade. Tillslut kände jag inget alls. Var övertygad om att jag var oförmögen att känna, en människa utan känslor.
Att förtränga alla sina känslor kräver en enorm energi, så min energi tog slut. Jag var en snygg, slimmad sportbil med hög prestanda, men vad hjälper det när man står på motorvägen med soppatorsk. Så kändes det när utmattningsdepressionen slog till. Jag förlorade ett äktenskap och ett älskat jobb och fick ännu mer att känna sorg över och förtränga.
Jag gick några år till en psykolog som hjälpte mig att förstå att jag visst känner och vi kom också fram till vad sorgen kom ifrån, sorgens rot. Sedan kom vi inte längre. Vad jag kunde göra åt sorgen, det hade hon inget svar på.
Hos psykologen såg jag ett stort dike, vattnet i diket var sorgen. Jag behövde ta mig igenom och över. Jag kände det som om jag skulle drunkna om jag klev i och försökte men då insåg jag att jag är både simkunnig och kan flyta. Det var den första lättnaden. Jag skulle inte drunkna! Att flyta har den fördelen att du slipper se skiten, du vänder den ryggen och blickar mot himmelen. Men skiten finns kvar. Då träffade jag på sorgbearbetning.
Sorgbearbetningen har hjälpt mig att våga titta på innehållet i diket och dessutom har jag hittat proppen. Jag har tömt diket. Det som finns kvar är små rännilar på botten. Visst rinner det ner lite nytt mest hela tiden, men jag har nu modet att se och vet hur jag kan hålla avloppet öppet. Jag har fått redskap!
Hos Ylva har jag mött en varm och kärleksfull person som med styrka och varsamhet hjälpt mig och gett mig redskapen att våga be om ursäkt för det jag känt skuld och förlåta det som gett mig sorg. Hon är, som hon själv säger, ETT STORT HJÄRTA MED ÖRON!
Jag rekommenderar varmt och av hela mitt hjärta, Ylva och sorgbearbetning
